Byron Bay, Brisbane och Mount Isa
Oj vad mycket jag har att berätta för er vänner. Tre veckor sedan jag skrev sist och då var jag i Sydney. Blir fascinerad av hur mycket som kan hända på så kort tid. Sydney var verkligen ingen stad för mig, för stor och alldeles för mycket folk. Det enda jag kan erkänna att jag saknar är de fina stränderna som var nära city, och klimatet. Varmt men fortfarande inte FÖR varmt, plus den sköna torra värmen. Jag har så svårt för den fuktiga värmen, gör mig galen!
Efter fjorton timmars bussresa från Sydney var jag äntligen framme i Byron Bay. Checkade in på Arts Factory, ett hostel i sin egen kategori, väldigt hippie och mysigt dock. Och plötsligt händer det, jag träffar denna trevliga amerikanska tjej Brianna, och vi båda känner nog ganska fort att vi klickar. Ju mer vi pratar med varandra inser vi att vi nästan är i samma situation - reser ensamma, vill ha sällskap, förvirrade och i behov av pengar och jobb. Fick tre fina dagar i Byron som spenderades på stranden, promenad till Australiens östligaste punkt och lite fest. Efter Byron satte jag mig på bussen mot Brisbane för att åka hem till Blair och fira Australia day i hans hus.
Två dagar av endast drickande hela dagarna. Australiensare kan dem! Det var kul att se hur de firade och jag är glad att jag fick spendera dagen med endast australiensare och inte backpackers. Vi spelade olika spel, beerpong, beerbongs och såklart en barbie (barbeque) på det!
Efter allt för många dagar av nöjen var det dags att ta tag i mitt liv. Brianna som sökte jobb i Byron när jag lämnade bestämde sig också för att komma till Brisbane och ge det en chans. Vi möttes upp igen och började söka jobb tillsammans. Bri fick ett samtal från ett jobb hon sökt och tydligen var det en "job shop" som hade hand om rekryteringen. Vi gick dit tillsammans eftersom de sa att de hade flera jobb att erbjuda. Tur nog hade de flera jobb för två tjejer och vi började direkt kolla över dem och hade telefonintervjuer med ägarna. Ett av dem var ett jobb i Mount Isa, uppe i nordvästra Queensland, där vi skulle få göra bar/waitressing work. Väldigt bra betalt och eftersom denna lilla stad låg mitt i ingenstans insåg vi att vi skulle kunna spara mycket pengar på kort tid. Jag insåg vilken bra möjlighet det var och att jag dessutom hade Bri att göra det med kändes mycket bättre. Efter mycket velande tackade vi ja och bokade våra flygbiljetter till Mount Isa.
Mina sista dagar i Brisbane var väldigt bra. Blair visade mig runt, vi gick på nattmarknad, horse races, och jag försökte njuta av de sista dagarna i en normal civilisation. Dagen före min födelsedag åkte vi till stranden och på kvällen firade vi in min födelsedag med drinkar och utgång. Utgången var bra till en början med många gratis födelsedags-drinkar och shotar men eskalerade ganska snabbt efter det. Bri försvann från baren och eftersom jag hade hennes telefon och plånbok i min väska var det omöjligt att nå henne. Jag var så full att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Började varandra för att gå av det värsta ruset och som tur är stöter jag på en random, väldigt snäll kille, som erbjuder sig att gå med mig. Där går jag, helt ensam på gatorna i Brisbane, på min födelsedag och berättar hela mitt liv för denna kille som jag inte ens vet namnet på. Samtidigt får jag grattis-sms av mina älskade föräldrar och då bara brister allt och jag insåg hur jävla dystert mitt liv var i den stunden. Klockan fem på morgonen efter att ha vandrat i timmar ger jag upp hoppet om att hitta Bri och tar en taxi hem.
Lagade även köttbullar med potatismos och gräddsås till huset (lingonsylten saknades tyvärr) och även chokladbollar. Tror alla undrade varför vi svenskar är så fascinerande av att göra allt till bollar, haha. Populärt var det dock!
Klockan tio på morgonen kommer Bri välbehållen tillbaka till huset, tack och lov. Hela dagen spenderades i sängen och soffan. Så fort jag rörde på mig började jag må illa, jag och mina bakfyllor. Blair kom hem med en födelsedagstårta och jag bakade även en kladdkaka som var väldigt populär bland alla i huset. Fick ett väldigt fint armband av Blair i födelsedagspresent, den killen alltså. Tror att man inte kan hitta en finare eller snällare kille än han, men tyvärr ser jag honom bara som en vän.
Tidigt på morgonen dagen efter min födelsedag satt vi på planet till Mount Isa med pirr i magen. Visste inte riktigt vad vi ska vänta oss... Vi blev upphämtade av de vi ska jobba för och när vi kom fram till hotellet blev vi incheckade i vårt egna rum. Brenda, vår blivande chef, sa till oss att ha en ledig dag och att vi skulle börja vår jobb-träning dagen därpå. Vi bestämde oss då för att vandra de 2,5 kilometrarna till poolen. Även om det är cirka 40 grader varmt här varje dag så är värmen inte jättejobbig eftersom det är en torr hetta. Dock har jag fortfarande väldigt svårt att hantera den och försöker hålla mig inomhus i air condition så mycket som möjligt.
Så Mount Isa, vad är det för en liten stad? Jo, det ska jag berätta för er. På ett sätt får jag en liten Finspångskänsla av staden. Med cirka 20 000 invånare här är det samma storlek och samma princip med att alla-känner-alla. Redan efter en vecka märker jag hur man ser samma folk varje dag och hur alla är connectade till varandra. Något som dock skiljer sig från Finspång är att denna stad ligger mitt i ingenstans. Till närmsta staden är det 12 timmars resa med buss!
Mount Isa är en "gruvstad" vilket betyder att det finns sjuka pengar i omlopp här och det är vad de flesta kommer hit för. Det finns även väldigt många aboriginals (ursprungsbefolkningen i Australien) här och på kvällarna ska man aldrig gå ensam pågrund av att staden är väldig osäker. Jag gillar egentligen inte att dra ett slags folk över en kam, men aboriginals är väldigt utsatta här i Australien, de flesta är alkoholister, yttrar sig våldsamt och har en väldig låg position i samhället tyvärr.
Tänk er en kokande liten stad mitt i öknen där man smäller upp en stor gruvindustri och bygger upp några hus, ja, då har ni Mount Isa. Allt är väldigt dystert enligt min åsikt och man kan verkligen känna av att staden inte är uppbyggd av kärlek, utan bara för pengar.
Mitt jobb då? Jag jobbar som servitris på hotellet och tar emot ordrar och serverar sedan maten till gästerna. Ett ganska så enkelt jobb generellt men för mig har första veckan varit sjukt tuff. För det första är det mitt första riktiga jobb jag gör på engelska, som inte är mitt första språk, och för det andra har jag aldrig gjort servering innan. De första dagarna var okej och gick hyfsat, men i söndags brakade allting för mig. Min chef i köket, Depac, som är översta kocken, är rent ut sagt en riktigt skitstövel som tror han kan behandla oss tjejer som serverar hur som helst. Efter endast fyra dagar förväntar han sig att jag ska kunna allting och efter två misstag i söndags brakade han loss, blev sjukt arg, sa fula ord och bad mig checka ut. Tårarna brände bakom mina ögon och jag försökte hålla tillbaka men det gick inte. Gick hem för att ta några timmars rast för att sedan komma tillbaka för middags-passet. Allting gick okej men i slutet av mitt pass kommer han upp igen till mig och talar mig tillrätta. Säger hur jag ska bete mig, vad jag ska göra och si och så. Efter att ha trippat på tårna hela kvällen inför honom kunde jag inte hålla tillbaka tårarna igen och när han ser tårarna blir han ännu mer arg. Lyssnar vad han har att säga och sedan går jag därifrån tillbaka till vårt rum och brister ut i gråt. Allting bara kom rusande över mig på en gång, hela januari månad som varit skittuff för mig, min jobbiga hemlängtan, allt det jobbiga med ett nytt ställe och nytt folk.
Som tur är bor och jobbar jag med väldigt gulliga tjejer som verkligen har stöttat mig och alla de känner till Depac och vet också vilken skitstövel han är. På ett sätt vill jag bara bevisa för honom att jag verkligen kan, att jag inte är så dålig som han tror. Ska försöka hålla ut någon vecka till, sedan går han på semester i två veckor och efter det får vi se. Det värsta är nästan att jag lät mig själv gråta inför honom, det visade mig svag för honom och nu verkar det som han tror att han kan leka med mig. Och det värsta är att jag varje pass måste gå tillbaka med ett leende på läpparna, låtsas som att inget har hänt, vara trevlig mot honom och fortsätta ta emot skit.
Nåväl, nog om honom. Hur bor jag då? Alla vi tjejer som jobbar här, just nu är vi nio stycken, bor i ett personalboende kopplat till hotellet. Fem våningssängar inpressade i ett stort rum, och inte vilket rum som helst, utan det kallas "the pink room". Tydligen är detta rummet välkänt i staden tillbaka i tiden då männen i staden brukade komma hit och festa och väldigt lätt få napp efter det också. Som kvinna i denna staden är man nämligen ett väldigt hett byte eftersom på en kvinna finns det åtta män här. Ja, ni kan ju tänka er hur mycket testosteron som flödar här.
Betalningen är som ni säkert förstått väldigt bra och om jag kan stå ut med tre månader här kommer jag förhoppningsvis ha sparat ihop mellan 6000-8000 dollar, vilket i svenska kronor är 40 000-50 000. Dessutom kommer jag kunna få tillbaka all skatt och pensionspengar när jag lämnar landet. Hur bra låter inte det?
Tänkte avsluta inlägget här med att visa er Mount Isas höjdpunkt och beauty - swimmingpoolen. Här försöker jag spendera mina få lediga timmar!
