FRIDASTUR

Har ni någonsin haft den där känslan av att ni känner er så lyckliga att ni inte vet vart ni ska ta vägen? Att allt känns för bra för att vara sant och att ni nästan bara väntar på att något ska gå snett för att förstöra er lycka? 

 

Igår när jag cyklade hem sent på kvällen var jag riktigt rädd. Jag kollade bakom mig flera gånger, tyckte jag hörde ljud, studerade min skugga noga, trampade på lite extra och såg framför mig hur en våldtäktsman snart skulle hoppa ut ur buskarna. Mycket av rädslan beror nog på alla tråkigheter som hänt på senaste men även att media idag skriver om fler och fler olyckliga överfall. Jag vet dock att största anledningen till min rädsla är den otroliga lyckan i kroppen jag känner just nu, och hur konstigt låter inte det?

 

Jag vill inte dö. Jag ser så mycket fram emot vad jag har framför mig. Och jag har drömmar. Drömmar om att resa till nya platser, träffa fler underbara människor eller kanske kärleken, plugga och hitta mitt liv jag vill leva i framtiden.

 

För sju år sedan gick och cyklade jag exakt samma väg hem sent på kvällarna. Enda skillnaden då var att jag inte var rädd. Jag nästan önskade att jag skulle bli överfallen eller våldtagen, för mitt liv kunde inte bli värre än vad det var och jag såg ingen framtid. Jag såg bara mörker och en lång jobbigt uppförsbacke framför mig. 

 

När jag tänker tillbaka på detta blir jag riktigt ledsen. Hur kunde jag må så dåligt? Och hur kunde jag ens tänka tanken att jag VILLE dö och inte ha några alls drömmar om framtiden?

 

Det tog många år och jag har kämpat. Det har inte varit lätt men jag är riktigt stolt att jag står där jag står idag. De senaste tre åren har varit ren lycka för mig, såklart med några upp- och nedgångar, men generellt har jag varit väldigt stabil och verkligen njutit av livet. 

 

Den enda stora motgången jag känner att jag mött på senaste var när jag bodde i Australien och hamnade i en liten livskris med viktuppgång, hemlängtan och tvivel på vad jag ville göra i livet. Att jag dessutom började ett jobb där de behandlade mig riktigt illa hjälpte inte självkänslan att stiga i höjden. Men jag vägrade ge upp! I nästan två månader hade jag ingen aptit och till och med mensen försvann eftersom kroppen reagerade på att jag mådde dåligt. Jag insåg att bara jag kunde hjälpa mig själv och det genom att tänka om. När jag sedan lämnade denna plats var nog mitt självförtroende starkare än någonsin och idag ser jag faktiskt tillbaka på den här tiden då jag mådde hemskt dåligt med ett stort leende, för denna upplevelse gjorde mig som person så otroligt mycket starkare.

 

Att idag sätta mig ännu en gång ensam på ett plan mot Thailand, börja ett helt nytt jobb där jag kommer möta stora utmaningar, känns inte alls jobbigt. Jag är inte orolig. Jag är inte rädd. För jag vet att allt kommer lösa sig. Om jag har gått igenom det jag gjorde i Australien vet jag att jag klarar allt. Jag räknar med att saker och ting kommer vara jobbigt i början, men så är det med allt - man måste ge det lite tid.

 

Det är nog det bästa allt resande har gett mig - att sluta oroa mig så mycket och att ha inställningen till att allting löser sig. Det har jag nämligen fått bevisat för mig tusentals gånger.

 

Något som jag också har insett de senaste åren är att bara omge mig med folk som ger mig bra energi och får mig att bli en bättre version av mig själv. Tidigare har jag nästan tvingat mig till vänskaper och försökt stanna i vänskaper som egentligen inte alls fått mig må bra. Men nu vet jag att jag kan inte bli nära vän med alla, självklart är jag trevlig mot alla jag möter, men idag känner jag att vänskapen ska ge mig något tillbaka. Stå upp för dig själv, lär känna dig själv och lär dig vad du mår bra av!