Hejdå Sydney
Tiden bara springer iväg och nu har jag varit över en månad i Sydney. Planen var, som jag skrev i ett tidigare inlägg, att hitta ett jobb här, slå mig ner någon månad och få in lite rutiner i livet och skapa en vardag.
Men, livet blir aldrig som man tänkt sig. Ända sedan familjen lämnade mig har jag varit sjukt nere. Trodde det skulle gå över efter några dagar, vilket det alltid har gjort innan, men denna gång har det bara fortsatt och det känns som jag fastnat i en ond spiral som bara går neråt.
Jag är inte van vid att må såhär och jag känner mig inte som mig själv. En stor anledning till att jag känner som jag gör är min viktuppgång som har skett under några månader nu. Ska absolut inte säga att jag är tjock, men jag trivs helt enkelt inte alls med mig själv just som jag ser ut nu och det spelar ingen roll vad någon säger till mig. Att resa samtidigt som man ska försöka gå ner i vikt är väldigt svårt, speciellt när man reser själv. Tyvärr är en av de största sociala faktorerna alkohol och mat, vilket gör att jag måste bjuda till på den delen. Detta har bidragit till att mitt självförtroende har kommit till botten och att sedan leta jobb samtidigt som man känner sig låg är nog inte den bästa kombinationen, har jag insett.
Jag har haft en sjuk hemlängtan och allt jag velat är att bara sätta mig på ett plan hem, vara omgiven av nära och kära och komma tillbaka till mina jobb där jag vet att jag är bra på något. Alla intervjuer och provjobb här har bara fått mig känna mig så himla värdelös och jag känner mig som en liten två-åring som inte kan eller vet någonting.
Även om jag har hemlängtan och vill åka hem är det dock det sista jag kommer göra. Jag vet hur hemskt det var sist att komma hem i början av april till INGENTING hemma. Alla mina vänner är upptagna med plugg eller ute på vift och syrran är uppe i Uppsala. Visst att jag har mamma, pappa och hundarna hemma, men jag vet att jag efter två dagar kommer klättra på väggarna.
Det tror jag nästan är det värsta, att känna att jag inte har någonstans att ta vägen, att jag inte trivs. Vill bara hitta en plats där jag känner att jag kan slå mig ner, hitta härliga vänner och göra något som jag är bra på.
Efter nästan ett helt år av resande kan jag också medge att jag är väldigt trött på allting som hör till. Något av det bästa jag vet är att träffa nya människor, men efter så lång tid orkar man bara inte vara social hela tiden. Man vet dessutom att alla man blir vän med kommer man förr eller senare behöva säga hejdå till inomen snar framtid. Alla dessa hejdån har tärt så himla mycket på mig och när man reser själv dessutom måste du börja om på ruta ett helaaaa tiden.
Bestämde mig dock för några dagar sedan att lämna Sydney och åka norrut. Så ikväll sätter jag mig på en nattbuss mot Byron Bay för att spendera tre nätter där, och sedan till Brisbane för att fira Australia day med min kompis Blair. De ska ha en stor husfest med massa australiensare så det kommer nog bli en upplevelse för sig!
Igår var nog en av de tyngsta dagarna på länge. Hela natten hade jag mått dåligt och på morgonen när jag vaknade kände jag mig febrig och hade jätteont i halsen. Gick upp för att gå på toa men så snabbt jag ställde mig upp kände jag hur hela världen försvann framför mina ögon och jag insåg att jag skulle ramla ihop vilken stund som helst. Snubblade in i toabåset och låg framför toaletten och hulkade samtidigt som jag kallsvettats. I sådana situationer känner man sig så himla hjälplös och liten och jag hade ingen som jag kände som kunde hjälpa mig. Tog mig till sängen tillslut och sov till klockan ett. Insåg att jag skulle behöva få i mig lite mat så med tunga steg fick jag ta mig till mataffären. Väl tillbaka försökte jag få i mig lite mat men då kände jag ännu en gång hur jag försvann bort. Hann till toan med nöd och näppe där jag fick hitta andan igen och komma tillbaka till verkligheten. Etter detta sov jag ända till fem på eftermiddagen då jag kollade i halsen och insåg att jag troligtvis hade halsfluss. Tog mig till ett medical center (tacka gudarna för medicare och gratis sjukvård) och efter några timmars väntan fick jag mitt penicillin utskrivet.
Ber till gudarna nu att jag ska bli frisk och att allting ska falla på plats, för såhär orkar jag inte må länge till. Jag vet att det "bara" är att se positivt på allting och att allt hänger på mig, ingen kan ta ett beslut åt mig eller göra mitt liv bättre.
Här kommer i alla fall lite bilder från de senaste dagarna i Sydney.
Träning och powerwalks med utsikt över Operahuset och Harborbridge med Emma. Kommer sakna denna tjeja!
Varje torsdag är det gratis inträde på Ivy, en av Sydneys största och finaste klubbar. Tusen olika våningar och smockat med folk, ja, ni ser ju bara kön. Kul att se men inte riktigt min typ av ställe!
Jag, Cornelia och Lovisa (två härliga svenskar som jag träffade på hostlet) bestämde oss för att åka ut till IKEA och bota vår bakfylla med god mat och lite lösviktsgodis. Mums!
På kvällen gick vi till Mrs Macquaires Point och dukade upp med picknick för att se solnedgången över Operahuset, Harbourbridge och Skylinen. Magiskt fint!
