FRIDASTUR

{"editor":"mobile_publishme","post":[{"type":"text","attrs":{"value":"Det är söndag morgon och jag vaknar tidigt av en stark smärta i nedre delen av magen, höger sida. Alla vi tjejer hade vid det läget haft mycket magproblem de senaste dagarna och jag tänkte att det kunde bero på det. Hela dagen spenderade vi på stranden och smärtan ville inte riktigt släppa förrän på eftermiddagen. Dock utbyttes magsmärtan till en otrolig ryggsmärta i nedre delen, även denna gång på höger sida. Samtidigt som detta kom smög sig kroppströttheten på, med noll energi i kroppen, den kändes som spagetti. Väl hemma slängde jag mig i sängen på en gång, kände hur hela kroppen värkte och jag orkade inte lyfta ett finger, knappt prata. Mina vänner sa att det säkert kunde vara solsting/vätskebrist, vilket kändes troligt, så hällde i mig liter med vatten och vätskeersättning. Ingen förbättring och efter någon timma insåg jag att jag behövde få i mig mat, kanske skulle bli bättre efter det. De 50 meterna till restaurangen kändes som ett maraton och maten bara växte i munnen på mig. Gick hem igen och somnade cirka åtta på kvällen. ","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Natten var hemsk med frossa, svettningar, ännu mer ryggont och konstiga mardrömmar. Försöker sova så länge som möjligt för att vila upp mig och inte väcka tjejerna. Klockan nio går jag upp ur sängen för att gå på toa. Får klättra på väggarna för att inte ramla ihop men bestämmer mig ändå för att försöka ta mig till affären för att kunna få i mig energi och vätska. När jag tar på mig klänningen snurrar allt runt och blir som en dimma framför ögonen. Inser att jag kommer ramla ihop om jag inte snabbt tar mig till sängen och lägger mig ner. Svetten rinner i pannan och jag mår så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Väcker tjejerna med ett \"jag tror jag måste till sjukhuset\". De flyger upp ur sängen och ca 15 min senare sitter vi i en tuktuk mot sjukhuset.","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Vi svänger in mot första sjukhuset vi ser, ett kambodjanskt-vietnamskt. Säger till tjejerna på en gång att vi borde åka till det internationella lite längre bort men de lugnar mig och säger att det nog inte spelar någon roll, detta är säkert lika bra. När jag ramlar in över tröskeln kommer några sjuksköterskor och möter upp mig på en gång och lägger mig ner på en sjukhussäng. Sjukhuset såg ändå ganska fräscht ut så det kändes okej. Flera sjuksköterskor och läkare bildar en ring runt min säng och jag samlar ork till att berätta vad som är felet på mig. Orkeslös, värk i hela kroppen och en stark smärta i nedre delen av ryggen, fortfarande höger sida. Läkaren går iväg och sjuksköterskorna ger mig dropp, tar blodprov, blodtryck och tempen. Redan efter någon timma av dropp känner jag mig mycket piggare men känner fortfarande att något är fel. Jag får göra ultraljud för att utesluta njursten och massa andra tester. Fortfarande inget svar på vad det kunde vara och det var så himla dåliga på engelska att jag knappt fattade hälften av vad de sa. De började pumpa i mig massa olika mediciner som jag inte hade någon aning om, och när jag frågade fick jag ett jävligt oklart svar på engelska.","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Läkaren sa att jag skulle bli kvar över natten ganska tidigt, kanske upp till tre dagar till och med. Med en suck var det bara att acceptera läget. Tjejerna drog ut på äventyr och hela eftermiddagen fick jag underhålla mig själv med ipaden och en bok. När kvällen närmade sig insåg jag att jag inte ätit något så jag gav fem dollar till sjuksköterskan för att fixa lite mat. En halvtimma senare kommer hon tillbaka med en rissoppa med kyckling (äckligaste jag någonsin sett och ätit, såg helt ärligt ut som en kattspya), två kycklingbitar och en påse med bananer. Matlusten fanns inte men insåg att jag var tvungen att äta något. När jag väl skulle försöka sova vid elva insåg jag att det skulle bli omöjligt... Sprutan för ryggontet hade gått ur och smärtan var olidlig, plus att jag endast kan sova på mage eller sida, vilket är väldigt svårt när man har dropp i handen. Slumrade till någon timma men klockan två fick jag nog av smärtan i ryggen, plus att magsmärtan på höger sida hade kommit tillbaka igen. Frågade sköterskan om jag kunde få smärtstillande och han och hämtade läkaren. Han började klämma och undersöka mig, gick till sin desk, bläddrade bland alla papper och försökte klura ut va det kunde vara. Han bestämmer sig för att ge mig smärtstillande och jag fick två timmars till sömn. ","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Halv fem vaknar jag av att de tänder lysena och börjar kolla igenom min journal igen. Massa samtal görs på deras språk och efter ett tag dyker flera andra läkare upp. De tar blodtryck, temp. och så vidare igen och det visar sig att jag har feber. Medans sjuksköterskan baddar mig i vatten kommer en ny läkare och klämmer mig i magen och ryggen. Alla går iväg och diskuterar några minuter, kommer sedan tillbaka och omringar min säng. \"You need to operate\". Kan inte med ord beskriva paniken jag fick då. Helt själv på ett sjukhus i Kambodja med läkare som vill operera mig för något jag inte vet vad det är. Min första fråga var om jag inte kunde flyga hem till Sverige och opereras, för så långt jag visste ville jag absolut inte opereras i Kambodja, ett u-land långt ifrån Sverige gränser. \"No, you have to be operated as soon as possible, either way it could be complications\". Jag bröt ihop igen men insåg snabbt att jag måste lösa mig ur det här själv. Första steget var att liska ut VAD de ville operera mig för. Jag tog upp min Google translate där de skrev in namnet på engelska/latin - blindtarmen. SOS international hade blivit inkopplad dagen innan men haft svårt att få tag på sjukhuset och min läkare, men jag sa till dem att ni kan inte göra något med mig förrän ni pratat med min skandinaviska läkare. De verkade inte förstå vad jag sa utan säger bara \"hurry, ambulance to Phnom penh\". Tacka gudarna för wi-fi säger jag, då jag ringer min mamma på Face-Time. Hon svarar snabbt och jag berättar med panik i rösten att de vill operera mig. Mamma blir helt får sig och ringer SOS på en gång. Dock tickade klockan och jag hade inte så mycket till val än att ta ambulansen till Phnom Penh och opereras där.","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Ringde till Elin och Hanna för att berätta läget. Efter ett antal försök kommer jag äntligen fram och de kommer i en tuktuk till mig på en gång. Ambulansen var på plats och nu var det bara betalningen som skulle ske. Elin ger sig iväg och tar ut tillräckligt med pengar för allting, och snart därefter ligger jag i ambulansen. Normalt tar det cirka sex timmar att ta sig från Sihanoukville till Phnom Penh, men med ambulansen tog det endast tre och en halv timma. Blåljus på hela vägen och föraren körde typ rally mellan alla bilar. ","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Väl framme på sjukhuset i Phnom Penh (som var samma företag som sjukhuset i Sihanoukville) blev jag ärligt talat rädd. Aldrig sett ett så sunket sjukhus och för att inte snacka om personalen... Engelskan var ännu värre, nästan obefintlig, och de sa inte ens hej, inte ett enda leende. De började göra massa undersökningar och allt var så förödmjukande. En manlig sjuksköterska kom fram till mig, kollade lite snabbt på mig, och utan att säga något knäpper han upp min klänning och drar av mig BHn. Han börjar sätta massa nypor på hela kroppen kopplat till en dator som skriver ut några papper. Vet fortfarande inte vad han gjorde för något men efter det kände jag mig riktigt obekväm. De körde mig vidare till ett röntgenrum, som jag mer kan kalla en liten skrubb. Med den äldsta röntgenmaskinen jag någonsin sett tar de en bild och sedan får jag komma till mitt rum. Några sköterskor klär på mig sjukhuskläder och byter dropp. Helt plötsligt drar en av de ner byxorna på mig, utan att säga något igen, och börjar raka mig när nere. Där ligger jag helt hjälplös och fattar ingenting, så jävla förödmjukande.","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"När de gått fixar jag wi-fi och loggar in på Facebook på en gång. Får panik då jag har flera meddelanden som säger att jag inte kan stanna på sjukhuset eftersom de inte vill samarbeta med SOS. SOS börjar ana att de bara vill operera mig för att tjäna pengar och säger att jag måste förflytta mig snarast möjligt till ett annat sjukhus. Nu är klockan tolv och eftersom min operationstid var klockan tre var det bråttom. Känner mig ensammast i hela världen, men jag samlar krafter, tar mitt jävla dropp och går ut ur mitt rum. Jag går bort till receptionen, och mellan snyftningarna får jag fram att de måste samarbeta med SOS för annars får de inte operera mig. De bara kollar på mig, en sjuksköterska tar mig under armen och för mig tillbaka till rummet. \"Relax, relax\". Ja, sure... Ingenting händer, jag ringer mamma och hon säger att jag måste fly därifrån och ta mig till Naga kliniken. Samlar krafter igen, packar min väska och tar med mig droppet igen. Denna gång är jag riktigt upprörd samtidigt som tårarna bara rinner ner för kinderna. Jag säger till dem att de vägrar samarbeta med SOS, att jag vill betala för mig och åka till Naga kliniken. När jag sitter där och argumenterar med dem vänder jag mig om och ser Lina och Frida stå där. Aldrig någonsin varit så glad och lättad av att se några jag känner. Tårarna sprutade och äntligen kände jag någon trygghet. De hjälpte mig att diskutera med dem och ganska snabbt hade jag betalat och en ambulans var beställd till Naga kliniken. Jag kände hur jag bara tappade mer och mer krafter och jag fick lägga mig i akutrummet och vila. Efter cirka fem minuter kommer en sköterska tillbaka och säger att Naga inte opererar. Allting faller igen och det sista jag ville var att återvända till det där sjukhuset och bli opererad där. Loggar in på Facebook igen där jag har flera meddelanden igen om att SOS ändrat sig, jag måste till Royal Bangkok hospital. Vi ombokar ambulansen och betalar mer eftersom färden dit var längre, fyrtio minuter.","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Vi åker och åker, och jag känner hur jag bara blir svagare och svagare. Lina och Frida sitter bredvid mig i ambulansen och fick hålla i mig i svängarna. Tillslut frågar jag hur långt det är kvar till sjukhuset och sjuksköterskan bara kollar på mig, säger \"don't know\" och börjar skratta. Lina och Frida frågar samma sak igen men får samma svar. Helt plötsligt stannar vi och på en gång ser vi att det inte är ett sjukhus. Föraren hittade alltså inte vägen och då blev det full fart i tvillingarna. \"Om ni inte hittar vägen går vi ut och hittar en tuktuk\". Just i den stunden trodde jag nästan jag skulle dö, jag kände mig så svag, att jag försvann mer och mer från verkligheten. Fem minuter senare var vi dock framme och det första Lina och Frida sa när de såg sjukhuset var \"det här är ett bra sjukhus Frida\". En enorm lättnad! Undersökningen började på en gång när jag kom in och genom att bara ställa några frågor, kolla på några tester och klämma på min mage kunde läkaren konstatera ganska säkert att det inte var blindtarmen. Jag fick göra tre olika scanningar och ultraljud. Sjuksköterskorna var sjukt rara och förklarade hela tiden vad som hände, varför de gjorde som de gjorde och med bra engelska dessutom. Efter tre timmar fick jag äntligen mitt egna rum, som mer var som ett hotellrum. Säng, soffa, tv, garderob, bord och stolar, kök med micro och kyl och ett fint badrum. Inte nog med det kom det en kille med en meny tre gånger om dagen där man kunde beställa vad man ville (synd att man aldrig hade någon matlust). Jag insåg verkligen att jag hamnat på ett bra ställe, kändes till och med bättre än ett svenskt sjukhus. ","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Dock hjälpte inte detta mig att må så mycket bättre. Var så svag att jag knappt kunde resa mig upp ur sängen eller gå de tre metrarna till toaletten. Efter några timmar kommer äntligen läkaren in och ger ett glatt besked - jag behöver inte opereras. Deras tester visade att hade en inflammerad tjocktarm och dumma parasiter i min mage. En enorm lättnad men att veta att man hade flera dagar på sjukhus framför sig kändes inte så uppiggande. Tankarna började också snurra runt det förra sjukhuset, vad som hade hänt om jag varit kvar där. Opererad för något i onödan hade nog inte varit så roligt. Dumma läkare och dumma sjukhus.","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Fem dagar spenderade jag på detta sjukhus. Noll energi, feber, huvudvärk, illamående, ingen aptit, ryggont från helvetet (troligtvis pga allt sängliggande) och kramper magen. Något av det värsta var dock hur mycket de stack i mig för att ta blodprover och installera droppet. Tillslut hade de ingenstans att sticka i mina armar så de fick börja ta från mina fötter. Jag trodde aldrig att droppet skulle vara en sådan stor plåga som det var heller. Varje gång de bytte droppåse kom en obeskrivlig smärta eftersom något nytt kom in i blodet. Sista dagen började droppet i armvecket att läcka, så jag fick byta till handen. Dock har jag för små vener så efter några timmar med droppet i handen var den helt uppsvullen. Bytet till vänstra handen var inte så mycket bättre utan gjorde ont den hela tiden med. Friheten när jag äntligen fick ta ut droppet sista dagen var obeskrivlig, ingen smärta och jag kunde röra mig hur som helst utan att släpa på en jävla droppvagn.","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Under dessa dagar tog jag dessutom ett väldigt svårt beslut - att åka hem. Jag insåg att min stackars lilla mage, som var helt förstörd, inte skulle orka mer Asia-food och absolut ingen alkohol på ett tag. Att fortsätta resa och behöva tänka på maten hela tiden, vara rädd för att hamna i samma skit igen och att undvika alkohol skulle bli väldigt svårt. Min mage behövde bra och nyttig mat och min kropp behövdes byggas upp igen. Beslutet har fått mig fälla miljoner tårar, för jag vill verkligen fortsätta resa. Känner mig misslyckad och svag som åker hem, men ibland måste man tänka på hälsan först. Världen finns fortfarande kvar där ute och väntar på mig, och någon dag ska jag ut igen, vet bara inte när. Samtidigt som det känns jobbigt att avbryta resan är det så sjukt skönt att komma hem. Den hemlängtan som jag har haft under dessa dagar går inte att beskriva...","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Fyra timmar och tjugoåtta minuter kvar tills jag är i Stockholm, säger datorn på flyget framför mig när jag skriver detta. Jag är tacksam att allt har gått så bra som det gjorde ändå och nu får vi vänta och se vad framtiden har att erbjuda.","style":""}},{"type":"images","attrs":{"arrangement":1,"images":[{"large":"https://cdn2.cdnme.se/4319086/6-3/2014-04-08-2030_53444064e087c343fc3e743e.jpg","small":"https://cdn2.cdnme.se/4319086/6-3/2014-04-08-2030_53444064e087c343fc3e743e_thumb.jpg","mobile":false}]}},{"type":"images","attrs":{"arrangement":1,"images":[{"large":"https://cdn2.cdnme.se/4319086/6-3/2014-04-08-2031_53444082ddf2b362c7dfe6c5.jpg","small":"https://cdn2.cdnme.se/4319086/6-3/2014-04-08-2031_53444082ddf2b362c7dfe6c5_thumb.jpg","mobile":false}]}},{"type":"images","attrs":{"arrangement":1,"images":[{"large":"https://cdn3.cdnme.se/4319086/6-3/2014-04-08-2031_5344407eddf2b362c7dfe6c4.jpg","small":"https://cdn3.cdnme.se/4319086/6-3/2014-04-08-2031_5344407eddf2b362c7dfe6c4_thumb.jpg","mobile":false}]}},{"type":"images","attrs":{"arrangement":1,"images":[{"large":"https://cdn1.cdnme.se/4319086/6-3/2014-04-08-2032_534440d3ddf2b3631daf6ff9.jpg","small":"https://cdn1.cdnme.se/4319086/6-3/2014-04-08-2032_534440d3ddf2b3631daf6ff9_thumb.jpg","mobile":false}]}}]}