The worst trip of my life
Inte för att vara sån nu, som är på semester och klagar medan alla andra sliter och jobbar hemma. Men... De senaste dygnen kan ha varit några av de jobbigaste någonsin.
Det började med en sleepingbus från Vientiane till Four thousand islands. Dela en 100 cm bred madrass med en främling (= ingen sömn), vänta i evigheter på en minibuss där de pressade in så många de kunde. Efter två timmar i den på de bumpigaste vägarna du kan tänka dig skulle vi gå ca 10 minuter med all packning (20 kg) mitt på dagen (genomblöt av svett). En båttur på 10 minuter innan vi äntligen var ute på ön Don Det. Problemet var dock att vi inte hade boende bokat... Bara att börja leta, på tom mage. Tar första bästa och försöker slå oss ner för att upptäcka ön. Dock fick vi en sån dålig start, plus att vi aldrig varit på en varmare plats förut, så vi bestämde ganska snabbt att vi skulle boka resan därifrån till Siem reap dagen därpå.
Resan dit skulle "endast" ta 14 timmar, från åtta på morgonen till tio på kvällen. Vaknade upp sju efter svettigaste natten ever, ställer mig upp och inser hur allt svartnar för ögonen. Lägger mig i sängen innan något illa händer och häller i mig vatten och vätskeersättning även fast det tar emot pågrund av illamåendet. Det var bara att ta sig samman, packa och gå och slänga i sig lite frukost. Svimmningsattackerna fortsatte att komma och jag förstod inte hur jag skulle ha ork att bära mina väskor de 100 meterna till båten. Lyckades dock komma där i tid och när vi väl kom i land efter båtturen började vi fylla i visum ansökan. Sedan vänta, vänta, vänta igen, för en minibuss som skulle ta oss över gränsen. Där sätter vi oss på en resturang, ca 35 grader varmt, och får vänta ungefär två timmar innan folk äntligen börjar röra sig mot en buss. När vi kommer till bussen och lämnat väskorna inser vi att bussen är full. De säger att vi endast ska åka 14 minuter och att vi kan stå upp i mittengången. Sure tänker vi! Efter ca en timma på den ruttna bussen utan a/c stannar äntligen bussen och några går av. Vi snor till oss ett säte och väntar på att bussen ska stanna för att vi ska byta till en minibuss eller bättre buss. Dock fortsätter bussen bara hela tiden, på de värsta vägarna jag någonsin åkt på, och svetten bara rinner. Såhär satt vi hela vägen till Phnom Phen, till klockan nio på kvällen. Då inser vi att vi har cirka halva resan kvar. Får vänta mitt ute i ingenstans på en annan buss som ska ta oss vidare. Efter cirka en timma dyker den upp och träsmaken i rumpan efter den första resan var inte rolig. Fick kramp flera gånger på resan, men klockan fem på morgonen, sju timmar försent, var vi äntligen framme! Utan boende igen dock... Hittade en tuk tuk som körde runt oss och efter att ha varit på fyra hotell hittade vi äntligen ett som inte var fullbokat.
Idag känns det som vi har värsta baksmällan... Att resa har sin baksidor, men ju är vi äntligen här och jag ser fram emot att uppleva Kambodja!
