Tillbaka på ruta ett
Dumma mig. Att jag alltid sätter mig i dessa situationer... De senaste dagarna har tankarna inte riktigt varit där de borde vara. Förvirrad är bara förnamnet. På något sätt tror jag alltid jag har en superkraft att inte kunna börja gilla någon och nu är det andra gången jag sätter mig i denna sits. Poooom säger det, och så är man fast och sitter där och inser vad man gjort. Dumma dumma dumma.
Ångrat cirka tusen gånger nu att jag någonsin åkte hem. Alla tankar och all ångest har legat på is sen jag kom hem men nu har de blossat upp så stort att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ni vet när man inte kan tänka på något annat, tårarna brinner i ögonen, man har en stor klump i halsen och hjärtat pumpar hårt och värker.
Försöker intala mig att det bara är en period, att det blir bra snart. Och om jag tänker tillbaka på de stunder jag mått likadant vet jag att det alltid kommer bli bättre. Ibland måste man tillåta sig själv att må lite dåligt för att kunna må bra. Eller som Håkan skulle säga - man måste dö några gånger innan man kan leva.
