Varför är det svårare att komma hem än att lämna?

Idag har jag varit hemma i en vecka och jag tror ännu inte jag fattat. Fattat att jag är hemma men även att jag varit i väg i tio månader. Vad hände med tiden? Känns som jag är tillbaka på ruta ett, precis där jag lämnade, och att allt som hänt mig varit som en lång dröm. Vill bara kunna få ett grepp om allt, hantera mina känslor och sortera dem på något sätt. Kunna sätta ord på vad jag känner, det känns nästintill omöjligt, men jag tänkte ändå ge det ett försök.
 
Jag sitter här i mitt barndomsrum och inser att inget har ändrats. Jag är såklart glad att alla mår bra och ja - folk har fått nya jobb, pojkvänner, förlovningar har skett och så vidare. Men inom mig skriker jag; ser ni inte hur mycket jag förändrats? Och nu menar jag inte hur mitt hår förändrats, min kropp eller kläder som har något med utseende att göra. Jag menar vad som försigår i mitt huvud. Jag känner mig arg. Vilsen. Stundtals funderar jag om det verkligen har varit värt det för inget har förändrats, men sen känner jag att det är det enda jag gjort som är viktigt för det har förändrat allt.
 
Jag tror, eller jag vet, att ni som aldrig varit iväg en längre tid, och speciellt på egen hand, kommer aldrig kunna förstå och sätta er in i allt som försigår i mitt huvud. Det är nog det som är det mest frustrerande. Jag vill minnas, dela och diskutera allting jag varit med om men jag hittar inte ord för att beskriva mig. Allt finns ju där, uppe i mitt huvud, blixtrar av fina minnen, men det är så svårt att kommunicera. När man kommer hem efter en så lång tid förväntar man ju sig hektiska konversationer med familj och vänner, men det känns bara som jag sitter där tyst, som att folk får dra ur mig saker. Hur ska jag någonsin kunna förklara mina tio månader i några få ord? 
 
Alla steg som jag tagit och allting som jag lärt mig om mig själv är obeskrivligt, men allting känns som ogjort när man återvänder hem. Det känns som jag backat tre år i tiden och går tillbaka till någon jag kämpat att komma ifrån. Att dessutom komma från en sådan liten stad där man alltid haft en stämpel, gör det inte lättare. Jag är inte samma Frida längre och jag vill att alla ska se det, frustrationen växer inom mig. Alla har förutfattade meningar här och när man reser är det så skönt, för man kan komma ifrån allt detta och göra dig själv till en helt ny person. 
 
Missförstå mig inte - det är underbart att vara hemma och träffa er alla. Än så länge har jag haft fullt upp, allt har varit nytt och spännande och jag har till och med insett hur jävla vackert Sverige är. Men jag vet att om ytterligare en vecka kommer jag bli van, jag kommer stå här och stampa igen, vilja lämna.
 
Dom kallar det för "the travel bug", men egentligen är det längtan att vilja återvända till en plats där folk pratar samma språk som du. Inte engelska, inte mandarin eller spanska, utan det språk där alla vet hur det är att lämna, ändras, växa, uppleva, lära och sedan återvända hem för att känna sig mer vilsen än i sin hemstad än vad du kände dig i den mest främmande plats du besökt. Ögonblicket man stiger av planet är det inte bara äventyret som har slutat, utan även tiden att vara förstådd. 
 
Även om jag har längtat, har jag alltid varit så rädd för den dagen jag skulle återvända hem. Jag har läst ett tio-tal texter om att undvika "post travel depression", för ja, det finns faktiskt en störning som kallas så. Jag har fruktat och funderat många gånger på att bara "missa" sista planet hem. Men samtidigt vet jag att jag måste komma hem, smälta mina tio månader, bli lite "hungrig" igen och välkomna tillbaka mitt ressug. Allt för många gånger under denna resa har jag känt att jag varit för mätt, bägaren har runnit över och att jag har behövt en paus för att hinna ta in alla upplevelser. Redan nu sitter jag här och funderar på nästa stora resa. Jag tror jag behöver något att se fram emot för att inte falla ner allt för djupt.
 
Jag kan inte säga det för många gånger, utan beslutet att resa själv är det bäsa jag gjort. Och något jag är stolt över, för jag klarade det faktiskt. Från början såg jag det som en utmaning, ett stort lopp jag skulle ta mig igenom. Första dagen kände jag mig som en riktig nybörjare när jag satt där själv på hostlet och inte hade en aning om hur man gjorde nya vänner. Vad säger jag, hur beter jag mig? "Fake it until you make it" tänkte jag. Så det var vad jag gjorde, jag låtsades att jag var en erfaren backpacker som hade rest själv i flera månader. Det funkade perfekt för inom några dagar hade jag tiotals kompisar där som jag kunde kalla min familj. Sedan flöt allt bara på, och med varje ny vänskap och erfarenhet växte jag starkare och allt självsäkrare. 
 
Är du sugen på att resa själv? Tveka inte, gör det bara. Du har inget att förlora och om jag klarar det, klarar du det. Det finns nog inget mer lärorikt och utvecklande du kan investera i, och på köpet får du ju dessutom en oförglömlig resa. 
 
 
 
 


Kommentarer
Postat av: Rebecca

Jag förstår helt och hållet vad du menar. Jag har varit ute och rest i 6 år, 4 av dom backpacker sen studier i Australien. Jag är nu 'hemma' i Sverige och ovissheten är stor.. Jag känner mig vilsen här och när folk frågar vad jag har för planer så är det: "spara pengar så att jac kan resa". Det är inte "spara pengar för att köpa en lägenhet eller bil" utan resa är vad som sitter i huvudet på mig. Min nästa resa är att träffa min partner i Japan då han ska dit och jobba i skidbacken, blir där en månad sen tillbaka till Sverige, efter det blir det 2-3 veckor under sommaren då vi åker någonstans och träffas igen sen kommer hans familj till Europa och firar jul. Har då tänkt att efter det så bör det av ut i världen för min del. Förhoppningsvis lite mer permanent denna gången. Sverige har sin charm men det är inte längre klassat som 'hemma' i mina ögon. Det är som dem säger: "Home is where your mind goes when it wanders" eller kanske "home is where your heart is" - det första ordspråket stämmer in på mig och mitt motto har i flera PR varit: "to travel is to live"

Svar: Ja, man hamnar nog lätt där i din situation. Min plan har alltid varit att resa och uppleva några år och sedan sätta sig ner och plugga, för det är det som "alla i Sverige gör". Men jag är så trött på att gå efter vad man "borde och ska göra". Jag vill göra det jag VILL göra, och just nu hör inte mitt hjärta hemma där jag trodde det gjorde. Du gör helt rätt i att fortsätta som du gör och dessa citat stämmer så bra. Kram till dig :)
Frida Bakker

2015-06-18 @ 14:52:58
Postat av: Sara

ÅH, det är som taget ur mitt huvud!! Verkligen såhär svårt är det att komma hem, och vilken tur att man vill iväg igen för annars hade man nog blivit deprimerad. Nu när man är hemma kan man inte förstå de som bara stannar i samma stad, jobbar på samma jobb, spenderar pengar på oväsentliga saker - som kanske är viktigt för dem, men vi har andra prioriteringar nu - resandet.
Kopierade en del av din text och bild och la ut på min blogg också, länkade till din blogg därifrån! Hoppas det gick bra, väldigt bra skrivet. Kram på dig!!

Svar: Ja, det är verkligen mer psykiskt påfrestande än vad folk tror. Men ja, världen finns ju alltid kvar där ute och det är ju aldrig försent att resa igen. Bara pengar som bromsar en där. Absolut, det går jättebra! Tack för fina ord. Kram till dig!
Frida Bakker

2015-06-18 @ 20:56:58
URL: http://sarakarl.blogg.se
Postat av: Malin

Jag håller med i allt du säger. För 5 veckor sedan kom jag hem efter en 8 månaders lång resa, som alltid varit min drömresa. Största delen av resan spenderades i Australien(6 månader) som jag kom att älska och saknar varje dag. Det var så skönt att läsa hur du kände att det var att komma hem, för det är PRECIS så jag känner med och det känns inte som att någon här hemma riktigt kan förstå hur tom man känner sig efter att upplevt så mycket och att sedan komma hem och allt är precis som vanligt. Just nu tänker jag som du, spara så mycket jag kan för att kunna komma ut i världen och uppleva allt som finns där, för resandet gör en verkligen bara mer hungrig på världen! Kram på dig och ha en go sommar!

Svar: Eller hur, ingen hemma kan förstå, vilket gör mig så frustrerad och jag känner mig också tom som du säger. De här hemma vill att jag ska försöka sätta mig ner och börja plugga, men bara tanken att vara fast någonstans i tre år ger mig rysningar. Jag vet inte, vissa delar av mig säger att jag borde lyssna på dem men sedan tänker jag att "vad kommer jag ångra mest när jag ligger där på dödsbädden?" - att jag lyssnade på alla andra eller att jag följde mitt hjärta och levde det liv jag ville. Vad gör det om plugget får vänta ett år liksom? SÅ förvirrad. Hoppas allt löser sig för dig! Många kramar :)
Frida Bakker

2015-06-23 @ 21:15:30
URL: http://www.malinbackpackar.blogg.se
Postat av: [email protected]

Hej. Hittade det här inlägget på Google. Har ingen aning om hur gammalt det är eller vem du är. Men det spelar ingen roll. Jag känner exakt samma sak. Du kunde inte ha beskrivit det i bättre ord. Det känns som att man backat tillbaka, som att ingen någonsin kommer att förstå. Det finns så mycket att säga men jag vet inte hur. Eller vad.
Det är en månad sedan jag kom hem. Ingen här hemma delar mina upplevelser och jag känner mig mer vilse än någonsin. Människor förväntar sig att allt ska va som vanligt. Jag undrar om det någonsin går över.

Svar: Hej! Kul att du hittat hit. Jag har också varit hemma exakt en månad nu. Och det är precis som du säger, jag undrar också om det någonsin kommer gå över. På ett sätt vill jag det, men ändå vill jag inte lägga mitt rese-liv åt sidan. Många tankar som far genom våra huvuden såhär, men inte så konstigt eftersom det är sån stor omställning. Ta hand om dig och hoppas allt löser sig!
Frida Bakker

2015-07-06 @ 13:51:00
Postat av: Julia

Åh herregud.. Så mycket känslor hos mig som du satte ord på!! Så bra skrivet, känns så skönt att man inte är ensam.

2016-09-06 @ 13:54:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: